Furor blir fetved

Så är vi snart klara med ett projekt vi planerat i flera år. Vi gör fetvedsstolpar av lilla gethagens tallar.😊

Fetved är kådrik tallved. Under hela mänsklighetens arktiska historia har den varit särskilt uppskattad till sådant som skidor och resvirke som inte ska ruttna. Många av de vikingatida stavkyrkorna är t.ex. byggda av fetved. Man har också kokat tjära på den.  Fetved finns naturligt i t.ex. böjda tallar (perfekt till skidor) eller riktigt skadade träd, där kådan fått flöda och sippra ut genom hela stammen under lång tid.

Och man har också tidigt lärt sig skapa sin egen fetved. Det var precis det man gjorde till just stavkyrkorna, som fortfarande står och kan dofta kåda under soliga dagar, nästan 1000 år efter de byggdes. 👍

Nu har ju inte vi såna ambitioner. Nej, tanken är egentligen att få ner tallarna innan dom blir så stora att dom kan bli farliga. Dom står mitt emellan gethagen, växthuset och sågverket så vi vill inte att dom blir 25 meter höga och sen faller i någon storm. Och då tänkte vi att vi ändå gör fetved av dom så att dom kan stå kvar som pålar till gethagen under mycket längre tid än vanliga tallar. Samtidigt får vi in mer kvällssol till växthuset, eftersom de här träden, som var ca 10-14 meter höga innan beskärningen skuggade lite av den sista solen på kvällen. Och i Lappland räknas minsta ljusstrimma. 💗

Vi använder oss av den metod som heter toppkapning. Man sågar av träden men så pass högt upp att man lämnar ca 30% av all grönmassa. På det sättet överlever träden och grönmassan "drar upp" sav medan den avhuggna ytan drar upp kåda, och hela stockarna blir helt kådfyllda. Det var den här metoden man också använde till stavkyrkornas virke. Men numer finns också en lite snabbare metod som kallas randbarkning.
Mer om fetved och hur man skapar den finns att läsa på hemsidan till föreningen "Fetvedens Vänner".
http://www.fetvedensvanner.com

Mer om den nuvarande äldsta bevarade stavkyrkan i Urnes i Norge kan man läsa här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Urnes_stavkyrka

Tripoder till trädgårdslandet.

Vi gör lite tripoder till ärtorna. Att göra tripoder är något jag lärde mig i scouterna, för över 30 år sedan. Men gamla takter sitter i och jag kom ihåg precis hur man gjorde. Nu får sonen lära sig. 😊

Tre ungefär lika långa och grova störar läggs bredvid varandra. 

Att använda "treben" till att låta ärtorna klättra såg jag förra året, när vi i föreningen Sesam/ Västerbotten/Lappland hälsade på hos Mariana och hennes Husman i deras trädgård utanför Lycksele. Det såg väldigt praktiskt ut, man kan ha en sort på varje tripod så det blir lätt att skilja sorterna åt. 👍

Väver upp och ner ett par varv och knyter snöret med löpknut så man kan återanvända det senare.

Jag har också ett 20 meter långt nät som jag låter ärtor klättra på. Det är ca 1 meter högt så där får de lägre ärtorna hålla till.

För att spänna bindningen och få stadga på tripoden snurrar man mittbenet en gång mot de andra benen. Sen ställer man tripoden upp. 

Det är en härlig känsla att kunna lära ut såna här grundläggande och användbara tekniker till den kommande generationen. 💗

Riktiga, äkta räfsor.

Husbonden har numer "examinerat" sig till äkta nybyggar-hantverkare. Han har färdigställt två nya räfsor år oss. Efterlängtat nu mitt i slåttern då vi som mest är 4 medlemmar i slåtterlaget och vi sedan tidigare enbart hade två räfsor. Varav den med blått huvud fått ett helt nytt skaft och många av pinnarna är också lagade. 😊

Räfsorna med träpiggar av gammaldags modell är vida överlägsna alla moderna plastvarianter. Så husbonden, van snickare som han är, har gjort två helt nya åt oss. En i björk, som är lite tyngre och en i gran med piggar av rönn, otroligt lätt och allas favorit på dagarna numer. 💗

Och ja, dom nya räfsorna är "produktutvecklade". Skaftet är fäst vid huvudet med bultar, inte plugg eller spik som på den gamla modellen. Varför? Tja, nångång kommer kanske kunnandet att fästa med plugg vara viktigt igen. Men vi kan den tekniken, använder den på vissa föremål och ser till att lära barnen det. I övrigt är bult/skruv betydligt mer användbart. Om nybyggarna hade haft tillgång till det, hade dom med all säkerhet använt det dom också. 👍

Och vi på Forsnäs Hemman är inte alls ute efter att "återgå till det gamla". Vi använder kunskaper från nybyggarkulturen för att bygga upp en modern variant av självförsörjning, med massor av inslag från andra kulturer (som att bära tunga bördor på huvudet, t.ex.) och inte minst moderna kunskaper och tekniker. Vi inlemmar även många vetenskapliga fynd, forskare som vi är.

Så vi använder här alltså skruv istället för spik. De gamla räfsorna är absolut användbara fortfarande, men efter all den användning dom fått utstå så är dom lite glappa och rappliga, fästa med enbart spik, som dom är.

Att göra en räfsa är dock en kunskap som vi verkligen värnar om. Och i vår favoritbok "Nybyggares Dagliga Leverne" som beskriver en familjs 7 första år i Lappländska urskogen här i Vilhelmina för att skapa sitt eget hemman, är det tydligt hur viktigt detta redskap var, och hur noggrann man var när man gjorde en räfsa:

"Följande dag ledade Gustav Arvidsson fram några litet böjda tjocka björkämnen, vilka han täljde av, och ställde sig vid hyvelbänken och hyvlade och formade till av ämnena flera tjocka och klumpiga räfsekammar. Genom kammarna borrade han upp två grova hål bredvid varandra på mitten av kammarna från kammarens ena tunnsida till andra tunnsidan. Sedan borrade han upp grova hål uti kammarnas bredsidor, och satte i dessa hål grova rundskurna björkkilar och skar av pinnarna."

Det husbonden i Dåres på nybyggartiden gjorde i den här beskrivningen var en grov så kallad gödselräfsa. Beskrivningen går hela tiden ut på att jämföra vad som skiljde tillverkningen från en vanlig räffsekam. Den beskriver boken däremot inte exakt hur man gör, det var väl för självklart. Vi har främst analyserat konstruktion och träslag från de gamla räfsor vi fått, hittat och köpt, för att avgöra hur de konstruerades. 😁

Goddag krattskaft!

Självhushållning har sina stunder. Tillfällen när det blir betydligt snabbare och enklare att göra än att köpa. 😊Jag hade brist på gruskrattor. Jag hade 3 extra kratthuvuden liggande, men utan skaft, oanvändbara. Gamla, troligen handsmidda och så vackra.

Husbonden tog de två bästa krattorna, gick till sitt snickeritorra virkesförråd och plockade ut två brädor i senvuxen kvistfri gran och inom en halvtimma hade jag två nya fina krattor, med snygga skaft! 👍
Det hade tagit längre tid att åka och köpa dom. Och jag tvivlar på att det finns så fina krattor att köpa. 💗

Kåta-holk till fåglarna.

Vi älskar ju våra Lappländska småfåglar här på Forsnäs Hemman. 💗 När vi fick ärva de här markerna för ett decennium sedan så kom de "färdiga" med en ENORM mängd holkar som tidigare ägaren Erland och hans barnbarn hade snickrat ihop och satt upp.👍

Och vi har fortsatt i samma tradition. Minst 10-15 holkar av olika slag sätter vi upp varje år. Vi har även hälsat på Erlands & Sigrids dotter Ewa som nu bor utanför Umeå i Vännäsby och sett hur hon och hennes man satt upp tornfalksholkar, så nu har vi satt upp 2 stycken såna holkar även på våra marken.👌
Den här gången är det en vanlig holk för småfåglar, eller en "tit-holk" som vi kallar dom här i Lappland. Men husbonden blev lite kreativ och gjorde just den här holken i form av en kåta. 😊

Vart ska vi sätta upp den? Alldeles nedanför Forsnäs Grillkåta såklart! 

Matchar bra! 😉

Åstadkommit åror

Våra gamla åror hade sett sina bästa dagar, båda två hade avbrutna blad och det var tungt att ro. Vi funderade på att köpa nya, eller annonsera efter begagnade. Men så gick Husbonden ut i snickeriet och gjorde sina egna nya, helt enkelt.

Ytterligare en liten del av att i första hand försöka självförsörja sig. Men det är klart att det behövs resurser för att kunna göra det. Vi har lite egen skog som vi vårdar oerhört omsorgsfullt och lämnar stora delar som urskog. Från vår blädade del av skogen har vi tagit fina tätvuxna plankor av gran, torkat till snickarvirke under minst två år.
Sågade på vår egen solosåg.
Och så Husbondens kunskap, såklart!
Vilken resurs!
Det är fullkomlig makalöst vad den karln kan göra med händerna! 😊

Och hans arbete blir lättare med den nya fina snickarverkstan vi byggt upp under några års tid. Slutprodukt, nya åror. Inte lackade i miljö-vidrigt lack som dom gamla, utan inoljade med ekologisk linolja. Sen får man ju se till att torka årorna mellan varje tur på Vojmån.

Och dom fungerar!
Meddelar mannen efter första fisketuren, då en enda dagslända som drunknat i vattentunnan framkallade en viss förhoppning om att få harr.
Mycket vatten i ån gör ju dock att det är svårt att fisk överhuvudtaget, men första fisketuren med nya årorna slutade dock i en hyfsat stor abborre.
Och årorna, betydligt större än de gamla, gjorde det mycket lätt att ro till och med uppströms i den starka vårfloden.

Pista pulkabacken

En egen pulkabacke. Att pista är en riktigt hantverk som tagit ett tag att lära sig.

Här kommer några tips!

Egentligen ska man börja jobba på backen redan innan snön kommer. Det gäller att se ut ett jämnt och fint parti med lagom kurvning i avslutet. Vi tog bort en del träd och stenar för att kunna få en bra nedfart.

När vårsolen börjar växa fram är det dags att ta tag i pistningen. Vi använder en vanlig skyffel och börjar med att platta till åkrännan med skyffeln. Sedan är det dags att skotta upp kanter, så att åk-rännan bildar en ränna. Det gör det svårare att åka "åt skogen". Det kan också vara läge att klippa bort en del årsuppväxt, som ni ser längst upp på skottnings-bilden, där videt har skjutit över en meter på senaste året.

Det är viktigt att få till en jämt bana utan några gupp. När man åker så kommer varje gupp att förstärkas och snart har man ingen svanskota kvar. Det är svårt att få en helt jämn bana, så man får räkna med att pista lite grann under hela säsongen, lägga på i guppen och hyvla av krön som bildas. 

När man jämnar ut ett gupp skottar man på snö och plattar till med spaden, sedan måste man vänta över natten för att snön ska frysa ihop. Om det behövs pistas så gör vi det efter dagens åkning, sedan fryser backen till över natten och är redo för nya äventyr nästa dag.

Kom ihåg att lära alla åkarna att man inte går på själva åk-rännan. Det gäller att stiga av åt sidan och gå upp längs backens kant. 

Det är alltså lite pyssel och svett att hålla en egen pulkabacke i trim. Men det är väl värt det.

Titta bara:

Skapa ett vedförråd

Vårt vedförråd. Det är så vacket.

Det kan se enkelt ut, men innan vedträna kommer ända hit så måste man hantverka en del: göra vintervägar, serva skotern, vedkälken och motorsågen, såga ner trädet, kvista och kapa, "bruschla", forsla, bruschla igen, kapa, klyva och stapla. 

Så ligger dom där, och torkar, minst en vår- och sommarsäsong, gärna två.

Och då går man där som hemmansägare och tycker att det är så vackert, vårt vedföråd.

Sedan är det dags för "hantverk" igen. Bära in veden, låta den tina och värmas upp. Dra näver av björkklabbarna, till "tänne". Och så äntligen tända vedpannan, och njuta av ett varmt bad!